Massakern 1988 är en skarp påminnelse om den iranska regimens fullständiga ignorering av människolivets helighet och värdighet.
För 35 år sedan, under de sista dagarna av juli, ägnade sig Dödskommissionerna i fängelser över hela Iran i en tyst men ändå skyndsam massaker och folkmord. Deras mål var att eliminera de som “stod på sitt och fortsatte att göra det”, enligt Khomeinis order.
Under denna tid bevittnade Evin- och Gohardasht-fängelserna massakern av fångar, vilket bara lämnade ett fåtal Mojahed-fångar kvar i andra städers anläggningar. I vissa fängelser överlevde inte en enda person.
Massakern 1988 i Iran, som anses vara det mest betydande brottet mot mänskligheten sedan andra världskriget, står som en skarp påminnelse om den iranska regimens fullständiga ignorering av människolivets helighet och värdighet. Det tjänar som bevis på den korrupta och repressiva regimens obevekliga jakt på makt, oavsett kostnaden.
Att minnas dessa mörka dagar är en handling för att hedra offren för denna massaker och förstärka deras röster i strävan efter frihet och rättvisa i Iran. Vi får aldrig glömma att deras röster tystades brutalt av mullornas regim under dessa år, med extrem brutalitet.
Massakern 1988, som krävde tiotusentals människors liv, var en tragisk händelse som djupt chockade inte bara det iranska samhället utan hela den civiliserade världen… Det är känt att rättvisa försenats är det dags för rättvisa, och rättvisa har kommit. Sådana tragiska händelser borde inte ha någon plats i världen baserad på mänsklighetens principer, där mänskligt liv och värdighet är absoluta värden som skyddas av alla jurisdiktioner, och världen bör göra allt för att garantera att de aldrig kommer att hända igen.
Ett folkmord utfört medan pressen förblev tyst
1988 års massaker står som ett folkmord som utfördes medan pressen förblev tyst, både under det året och de efterföljande. Det var inte förrän i början av 2000-talet som Khomeinis arvtagare äntligen skrev sina memoarer och avslöjade chockerande detaljer om massakern.
Inom dessa memoarer kom det fram att Khomeini hade beslutat att eliminera sina motståndare med alla nödvändiga medel. I ett skrämmande brev till sin son, Ahmad Khomeini, som hade frågat om fångarnas öde, var svaret otvetydigt: “Döda dem alla. Slösa inte tid med procedurer. Döda dem bara!”
Kvinnor betalade ett högt pris i massakern 1988
Massakern på politiska fångar började den 19 juli; emellertid nådde avrättningarna sin höjdpunkt mellan den 27 juli och den 16 augusti. Denna fruktansvärda händelse sträckte sig in i hösten och på vissa ställen varade till och med till nästa år.
Många outsägliga scener och minnen från ögonvittnen till denna enorma humanitära katastrof förblir oregistrerade. Många individer brottas fortfarande med osäkerhet, omedvetna om var deras nära och kära har begravts.
Massakern 1988 tog hårt på kvinnor, vilket framgår av rapporter som tyder på att 80 procent av PMOI-kvinnorna som fängslades på kvinnoavdelning 3 i Evin-fängelset avrättades i september.
En tragisk anteckning angående kvinnliga fångar i Prison of Ilam avslöjar: “Den 20 juli 1988 flyttade revolutionsgardet Farah Eslami, Hakimeh Rizvandi, Marzieh Rahmati, Nasrin Rajabi och Jasomeh Heydari från fängelset, och hävdade att Ilam-fängelset var otryggt och att de behövde överföras till en säker plats. Till en början trodde man att de flyttades till Kermanshah- eller Teherans fängelser. Men dagen efter kom förödande nyheter att fångarna hade förts till en kulle nära Salehabad och avrättats av skjutpatruller.”
Angående massakern på PMOI-kvinnor förklarade åklagaren vid Stockholms hovrätt: ”Kvinnor avrättades i den inledande vågen. Under hela vår undersökning kunde vi inte hitta några kvinnor som överlevde avrättningarna.
Söker ansvarighet: FN:s särskilda rapportörs uppmaning till rättvisa i 1988 års massaker
Vid en briefing med brittiska parlamentsledamöter i det brittiska parlamentet i London den 18 juli 2023, tog prof. Javaid Rehman, FN:s särskilda rapportör om Iran, upp avsaknaden av ansvarighet och den rådande kulturen av straffrihet i Iran. Han efterlyste ansvar och rättvisa för offer för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, inklusive offren för massakern 1988.
Prof. Rehman: “1988 avrättades tusentals av dessa fångar utomrättsligt i enlighet med en fatwa utfärdad av Irans högsta ledare och implementerades i fängelser i landet. Det finns extremt allvarliga farhågor om de mycket allvarliga brotten enligt internationell lag om mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt som begicks 1988.”
“Massavrättningarna 1988 har följts av att statliga myndigheter vägrar att offentligt erkänna morden och att avslöja ödet för de dödade och var deras kvarlevor befinner sig för offrens familjer och att utsätta familjer för hot, trakasserier, hot och attacker.”