Chaharshanbe Suri “eldens festival”
Natten till den sista onsdagen i det persiska året firas av iranier som Chahārshanbe Suri. “Sur” betyder högtid, fest eller festival på persiska, och denna händelse beskrivs ofta som en eldfestival. Den symboliserar ljusets (det goda) triumfen över mörkret (ondskan), med rötter i zoroastrianism.
Traditionellt samlas människor på gatorna för att tända brasor och hoppa över dem medan de sjunger den traditionella sången Zardi-ye man az to, sorkhi-ye to az man (“Min gulhet är din, din rödhet är min”). Detta symboliserar att byta ut sin blekhet (smärta, sjukdom) mot eldens styrka (hälsa). Branden tros bränna bort rädsla och negativitet inför det nya året.
Människor serverar också bakverk och nötter som kallas Ajil-e Moshkel-Goshā (problemlösande nötter) som ett sätt att tacka för det senaste årets hälsa och lycka samtidigt som man byter ut eventuell kvarvarande negativitet mot eldens värme och liv.
Sedan 1979, och alltmer under de senaste åren, har iranska myndigheter infört stränga restriktioner för Chahārshanbe Suri. Säkerhetsstyrkor varnar för att delta under förevändning av säkerhet, men den verkliga oron är att iranska ungdomar kan använda tillfället för att protestera mot regimen och dess inskränkningar av individuell frihet.
Traditionellt får de levande besök av sina förfäders andar under årets sista dagar. Barn återskapar symboliskt dessa besök genom att svepa in sig i höljen, springa genom gatorna, slå på krukor med skedar och knacka på dörrar för att få godsaker. Den här ritualen, som kallas qashogh-zany (skedslagning), symboliserar att driva ut oturen den sista onsdagen på året, liknande trick-or-treating.
Andra traditioner inkluderar Kūze Shekastan (bryta lerburkar), som symboliserar att bli av med otur; Fal-Gûsh (Divination by ear), där ens framtid utläss från överhörande samtal; och Gereh-goshā’ī, där en knut i en näsduk eller plagg löses av en förbipasserande för att avlägsna olycka.